Elins blogg - om Allting och Ingenting

Jag tänkte att jag ska ge min syn på årets jul eftersom jag nyligen fått reda på att min släkt numera har tillgång till min blogg. Och inte ett spår har de mage att lämna efter sig när de tittar in. Ack, min blogg är inte den litterära fristad den en gång var men jag klagar inte. Absolut inte.

Inför varje jul inbillar man sig att den förra eller någon innan har varit fantastisk, sådär helt perfekt, fast egentligen var det ju inte så. Att alla var glada, nöjda och för en kväll hyfsat bekymmersfria, men så var inte fallet, egentligen. Jag inbillar mig att det alltid var snö på julafton och att ingen var arg eller ledsen, allt var helt enkelt perfekt. Sanningen är annorlunda.

Julen -07 har faktiskt fått mig att undra, var det är den perfekta julen? Blir det bättre än såhär? Har det här varit den perfekta julen? För att ni bloggläsare utanför min närmaste släkt ska förstå kanske jag ska förklara kvällens händelseförlopp.

Vi börjar med sedvanligt glöggmingel och en efterföljande otroligt god julmiddag. Min faster överträffar sig själv varje år. Här inträffar det första interna familjeskämtet. Jag tänker inte tala om det eftersom jag inte vill hänga ut mina kära släktingar i min blogg, speciellt när jag vet att de läser. Kvällen fortsätter med vanligt catching-up talk. Det är trots alls ganska lång tid sedan jag såg endel. Det märktes. De kändes äldre. Jag både känner mig och är äldre. Jag fick också träffa Anna första gången, min kusins dåvarande flickvän. Jag återkommer till den biten.

Sen kommer vi till den eviga hopplösa frågan. Vem ska vara tomte? Jag och mina syskon fick frågan, vi passade över den tillvarandra i oändlighet. Det slutade med att min kära far fick vara årets jultomte. Något överdriven och något blind men han var i alla fall en tomte. Det är klart att vi måste ha en tomte i år. Det var ett tag sedan me nu har vi ju Alice som faktiskt måste få växa upp med tomte. Hon har blivit så stor, över 1,5 år, tiden går.

När alla julklappar var utdelade återstod bara en. En platt ask som Anna blev beådrad att öppna direkt. Där i, skrivet i chocklad, ligger ett frieri. Jag har aldrig sett en tjejs ögon tindra, böokstavligt tindra, så mycket i hela mitt liv. Allt som återstod var självklart ett ja. Så då kanske jag har ett bröllopp att se fram emot till nästa år. (jag vill också lägga till en parantes, vilket ni ser att jag har gjort, så att ni förstår varför jag skrev dåvarande flickvän, jag ville ju inte avslöja allt och säga nuvarande fästmö.)

Efter kaffe med dopp var det dags att återvända hem till Högsby. Med syrran och pappa som lekledare blev det en lyckad kväll. Det fanns skratt, tävlingsinstinkt och lagom mycket : faan, kan du inte ens sätta ihop en kinderäggsleksak utan instruktioner?
Men min har ju massor av delar, och tydligen kan den spruta vatten också. Det fick allt tyst på honom.

Det efterföljdes av paketöppning fler lekar och mer nötande av interna familjeskämt bland annat innehållande schackspelande. Jag tror att det var den minsta pakethögen någonsin i år. Den krymper med åren. Det är kvalitet, inte kvantitet som räknas. För att vara ytterligar mer klyshig vill jag lägga till att julen inte hadlar om paket. *hrm *hrm*. Men så är det faktiskt, spelar det längre någon roll?

Då återkommer jag till mitt "tema" i det här inlägget, var det här "the best chrismas EVER"? Jag vet inte. Finns det något som är perfekt? Det ända jag kan säga är att jag har ont i kinderna av att le av glädje, känner mig fatalt övergödd (kan det bero på min mycket högs sittande kjol måntro?) och jag känner mig lycklig över situationen just nu, precis innan julaftonens slut. Det finns inget som är perfekt, det finns bara såhär.