Elins blogg - om Allting och Ingenting

På blad på träden. På gräs mellan tårna. Vad jag längtar till sommaren.

Hur kommer det sig att jag aldrig kan vara nöjd som det är? När det är vinter vill jag ha sommar. När solen skiner vill jag promenera i en störtskur. Vid mysväder är det sista jag vill att krypa ner under täcket. Jag blir aldrig nöjd! Därmed inte sagt att jag är missnöjd. 

Hur skulle livet vara om man var nöjd hela tiden? Aldrig vilja ha någonting, aldrig längta eller önska eller drömma om något bättre. Nej usch och fy. Jag går hellre här och längtar efter sommaren. Trots att jag vet att jag kommer klaga på myggen, pengabristen, bakfyllan, regnet, engångsgrillarna, värmen, flip-flopsen och allt som hör sommaren till.

Jag drömmer hellre.
Om nutid.
Om dåtid.
Om framtid.

Tiden räcker inte till nu för tiden. Brutalt inkastad i verkligheten och när verkligheten väl hinner ikapp hinner jag inte med. Tidsbrist. Motivationsbrist. Jag borde vara motiverad, engagerad. Jag ville vara intellektuell, berest, belevad äckligt ung. Dagarna går. Kvällarna går. Nätterna går. Sömnbrist. Tiden går.

Det kallas chocktillstånd när tankar känns och skär som bitar av glas under linningnen. Omkörd av verkligheten. Jag var motiverad, egagerad. Jag var intellektuell, berest, belevad, äckligt ung.

Så länge fötterna bär
Så länge lungorna kan

Ja, vad är anledningen till at jag inte har bloggat på hela veckan? Nu när jag ställer mig själv frågan vet jag inte svaret. Men, jag har en ursäkt. Det borde ha gått jättebra att blogga. Det har hänt massor, trots att jag inte har gjort någonting.

Bättring utlovas?

all you can do is keep breathing...

Nu skulle jag ha rullats ned till operation.

Jag sitter här, hemma. Framför dator och har nyss ätit pizza. Med den konstigast känslan jag någonsin kännt.

Udda.

Hur hamnade jag här?

Dagen började med att när vi hittat rätt i Linköping fick reda på att jag skulle så dela rum. Kul. Jättekul. Efter bar det av för spirometri. Med snygg näsklämma och sittandes i en glaslåda skulle jag altså andas "normalt" genom ett rör i munnen samtidigt som en kvinna, likt en fölossningspeppare manade på mig att andas. Efter det var det dags för fotografering hos sjukhusfotografen. Träff med arbetsterapeut och sjukgymnastmöte stod på nästa plats på dagens schema. Vrålhungrig som jag var fick jag därefter lunch :) Sedan var det massor avdelningssköterskor som kom och presenterade sig. Ett kvickt besök hos en stressad narkosläkare hanns också med. Nu var det dags att gå till röntgen. Där togs vanliga röntgenbilder från alla möjliga håll och en CT.

Tillbaka på rummet satt jag och kollade på vänner. Min rumskompis kom dit och allt var allmänt chill. Efter nån timme kommer Peter, min läkare in. Han ber mig att följa med och säger att han har bra och dåliga nyheter.  Pulsen stiger.

I ett konstigt undersökningsrum med kokosnötter på väggarna får jag se mina röntgenbilder. De ser mycket bättre ut! Jag förstår inte! Han förstår inte! Tydligen har min krök minskat från runt 50 till straxt över 40 grader. Mätfel? Förbättring? Mystiska anledning. Det var ett faktum, jag behöver inte opereras imorgon. Tydligen är jag en av 5 på 15 år som det här har hänt. Toppen, innan var jag mulåsnan bland hästarna. Nu är jag zebran bland mulåsnorna och hästarna. Flera veckors förberednign borta på några få minuter. Overkligt.

Dessutom hade jag nått båck vid min ryggmärg enligt min MRT. Inget att oroa sig för nu men skulle ändå till neurokirurgen. Är inte livet trevligt när du just fått veta att du har två kärlmissbildningar i ditt centrala nervsystem.

Istället ville han träffa mig vid slutet på året för att röntgas i Linköping och se vad som har hänt. Progress --> operation. Annars följas jag bara upp ett par år till och jag slipper alltihop. Jobbigt att slippa idag. Skönt att slippa allt.

Udda. Konstigt. Underligt.

En mycket lång dag.

Idag när jag stod och väntade på bussen(jag kan tillägga att den var sen och det var minusgrader ute) gav en tant mig en komplimang om min mössa och sa att hon också jaft en sådan när hon var ung. Detta ledde till en interessant konversation om mode, resor och chanel-dräkter.

Är det inte kul att åka kollektivt?

Jag har en grej för polkagrisar. Jag har också en grej för gammaldagschokladkolor. Jag tycker helt enkelt att de är jättegoda. Chokladkolorna är helt enkelt supergoda. Polkagrisarna däremot kan jag associera, tidiga barndomsminnen, men från var?

Jag förstår egentligen inte varför jag åker buss. För att klargöra detta villa jag delge er vad som hände imorse.

Jag kände mig ovanligt slö och jagsomnarnärsomhelstomigen pigg och utvilad imorse. Därför tog jag tillfället i akt att bege mig till skolan tidigare än vanligt. Bussen gick ungefär vid tidpunkten jag var redo för avfär och därför tog jag cyklen istället. Det har inte hänt på ett ganska bra tag. Tror ni inte att bussjävlen åker förbi mig vid min hållplats?!? Jo, det gjorde den.(Notera att jag svarade på min egna hängande fråga) Vid hållplatsen efter genskjuter jag bussen igen och kör faktiskt framför den trots att jag cyklat extra sakta för att undvika denna förnedring. Väl inne i stan ser jag åter igen min buss passera vägen farmför mig.

Det enda jag kan konstatera är att det går snabare att cykla till skolan och jag har sparat 8kr. Jag var här tidigt även om mina öron var rödare än vanligt. Jag måste cykla hem i uppförsbacke.

Har ni någonsin lagt märke till att man sitter på knäna minst 4ggr om dagen. Tro mig, det har jag. Och mina sargade knän. Jag hoppas dock att mina knän tar sitt förnuft till fånga och skärper sig, d.v.s. läker NU!

Min mobil har tydligen bestämt sig för att fira kinesikst nyår med fyrverkerier och röd bakgrund. Det är ganska trevligt.

Jag kan inte minnas sista jag köpte vanliga strumpor. Inte sockor eller tränigsstrumpor, vanliga, hederliga strumpor. Hur konstigt är inte det? Jag har också på senaste tiden upplevt strumpor som en bristvara i mitt liv. Så i eftermiddag efter skolan bär det av till lindex, H&M, whatever, för att köpa strumpor.

Det som har skadat och invalidiserat mig. Samt "Jag trodde att det var en hoppborg."

Det känns konstigt att säga det. Det känns konstigt att tänka det. Fast det är sant. Det är 16 dagar kvar tills inskrivningsdagen. 17 dagar kvar tills operationsdagen. Det är kort tid kvar. Nedräkningen har börjat för länge sedan. Varför känns allt så overkligt fortfarande? Jag berättar och operationen. Folk frågar om operationen. Jag svara på folks frågor om operationen. Trots allt prat och allt jag måste berätta kan jag fortfarande inte greppa det. Ännu mindre kan jag få folk i min närhet att greppa det. Att allt inte kommer att vara som vanligt ett tag framöver. Att jag förmodligen inte kommer att vara som vanligt ett tag framöver. Folk förstår inte att det är ett stort ingrepp. Det ska inte operera bort min blindtarm eller halsmandlar. De här människorna ska bokstavligt borra hål i min ryggrad och sätta in krockar i min ryggmärgskanal. Sedan ska de ändra min kroppsform till tvärtom vad min kropp har velat de senaste 16 åren. Eller 16år kanske är överdrivet. Jag kan inte förneka att det är det första och sista jag tänker på varje dag.