Elins blogg - om Allting och Ingenting

Jag har en grej för polkagrisar. Jag har också en grej för gammaldagschokladkolor. Jag tycker helt enkelt att de är jättegoda. Chokladkolorna är helt enkelt supergoda. Polkagrisarna däremot kan jag associera, tidiga barndomsminnen, men från var?

Den senaste tiden har jag funderat på att starta en temablogg även om det är jävligt corny. Uppslag önskas från mina trogna bloggläsare.

Idag har varit en kalldusch. En känsla av iskallt vatten som sköljer över hela kroppen, av grovt salt som hamnar i sedan länge glömda sår. Frusna fötter som är lika frusna trots att de nyss gått på glödande kol. Sinnen lika stela som marmor, solida men vittrar sönder förr eller senare. Ögon lika djupa som hålet som du grävde till Kina. Öron med proppar som medför dövhet. Nu är det länge sedan vi såg solen.

"som en glasbit i en vattenpöl som frös"

Jag tänkte att jag ska ge min syn på årets jul eftersom jag nyligen fått reda på att min släkt numera har tillgång till min blogg. Och inte ett spår har de mage att lämna efter sig när de tittar in. Ack, min blogg är inte den litterära fristad den en gång var men jag klagar inte. Absolut inte.

Inför varje jul inbillar man sig att den förra eller någon innan har varit fantastisk, sådär helt perfekt, fast egentligen var det ju inte så. Att alla var glada, nöjda och för en kväll hyfsat bekymmersfria, men så var inte fallet, egentligen. Jag inbillar mig att det alltid var snö på julafton och att ingen var arg eller ledsen, allt var helt enkelt perfekt. Sanningen är annorlunda.

Julen -07 har faktiskt fått mig att undra, var det är den perfekta julen? Blir det bättre än såhär? Har det här varit den perfekta julen? För att ni bloggläsare utanför min närmaste släkt ska förstå kanske jag ska förklara kvällens händelseförlopp.

Vi börjar med sedvanligt glöggmingel och en efterföljande otroligt god julmiddag. Min faster överträffar sig själv varje år. Här inträffar det första interna familjeskämtet. Jag tänker inte tala om det eftersom jag inte vill hänga ut mina kära släktingar i min blogg, speciellt när jag vet att de läser. Kvällen fortsätter med vanligt catching-up talk. Det är trots alls ganska lång tid sedan jag såg endel. Det märktes. De kändes äldre. Jag både känner mig och är äldre. Jag fick också träffa Anna första gången, min kusins dåvarande flickvän. Jag återkommer till den biten.

Sen kommer vi till den eviga hopplösa frågan. Vem ska vara tomte? Jag och mina syskon fick frågan, vi passade över den tillvarandra i oändlighet. Det slutade med att min kära far fick vara årets jultomte. Något överdriven och något blind men han var i alla fall en tomte. Det är klart att vi måste ha en tomte i år. Det var ett tag sedan me nu har vi ju Alice som faktiskt måste få växa upp med tomte. Hon har blivit så stor, över 1,5 år, tiden går.

När alla julklappar var utdelade återstod bara en. En platt ask som Anna blev beådrad att öppna direkt. Där i, skrivet i chocklad, ligger ett frieri. Jag har aldrig sett en tjejs ögon tindra, böokstavligt tindra, så mycket i hela mitt liv. Allt som återstod var självklart ett ja. Så då kanske jag har ett bröllopp att se fram emot till nästa år. (jag vill också lägga till en parantes, vilket ni ser att jag har gjort, så att ni förstår varför jag skrev dåvarande flickvän, jag ville ju inte avslöja allt och säga nuvarande fästmö.)

Efter kaffe med dopp var det dags att återvända hem till Högsby. Med syrran och pappa som lekledare blev det en lyckad kväll. Det fanns skratt, tävlingsinstinkt och lagom mycket : faan, kan du inte ens sätta ihop en kinderäggsleksak utan instruktioner?
Men min har ju massor av delar, och tydligen kan den spruta vatten också. Det fick allt tyst på honom.

Det efterföljdes av paketöppning fler lekar och mer nötande av interna familjeskämt bland annat innehållande schackspelande. Jag tror att det var den minsta pakethögen någonsin i år. Den krymper med åren. Det är kvalitet, inte kvantitet som räknas. För att vara ytterligar mer klyshig vill jag lägga till att julen inte hadlar om paket. *hrm *hrm*. Men så är det faktiskt, spelar det längre någon roll?

Då återkommer jag till mitt "tema" i det här inlägget, var det här "the best chrismas EVER"? Jag vet inte. Finns det något som är perfekt? Det ända jag kan säga är att jag har ont i kinderna av att le av glädje, känner mig fatalt övergödd (kan det bero på min mycket högs sittande kjol måntro?) och jag känner mig lycklig över situationen just nu, precis innan julaftonens slut. Det finns inget som är perfekt, det finns bara såhär.

För ett år sedan var min praoperiod slut. Två ansträngande veckor med mycket känslor.
För ett år sedan hade jag precis varit på HUC-dagen. Jag hade bestämt mig för att flytta till Växjö och trycka på play-knappen till mitt liv. Jag vet trångsynt och förstod inte bättre. Fast jag visste att det skulle bli bra och det blev det.
För ett år sedan sjöng jag singstar och drack cider. Då visste jag inte bättre. Då visste jag inte att det fanns mer.
För ett år sedan gjorde jag min första magnetröntgen och trodde att det var den sista.
För ett år sedan älskade jag livet i nuet, var oviss inför framtiden, rädd för svaret, jag undrade alltid, jag var inte olycklig, jag var inte lycklig och jag önskade att jag förstod,
För ett år sedan såg jag verkligen fram emot Växjö.
Det var tur de.

Jag vet att det var ett tag sedan jag uppdaterade men nu var det ju faktiskt så att... jag blev kidnappad av två små, nej vänta stora, gula män som tog med mig på deras inte rymdskepp, utan spaceship och tvingade mig att dricka vin och spela gitarrhero.
Jag hoppas att jag kan gottgöra alla läsare för förlorade blogginlägg med att delge årets pinsamaste händelse som inträffade tidigare imorse.
Som vanligt tog jag min cykel till skolan. Jag funderar lite på att det ser ljusare ut än vanligt tills jag märker att danne har huggit ner ett träd. En gammal man är ute och går med sin hund. Jag trampar iväg över gräsmattan och BOOM!(Ja, det lät BOOM! andrea) Jag körde på en frusen jordhög.(Ja, andrea, hjulet snurrade) Tur att ingen såg tänkte jag när jag plötsligt ser den gamla mannen. Han tycker antagligen att det är lika pinsamt som jag och går vidare med sin hund. Jag stampar lite demonstrativt på jordhögen med den ända följden att jag får ont i foten. När jag kommer ut på vägen frågar mannen hur det gick och jag svar hurtigt att allt är bra och hoppar självsäkert upp på cyklen igen men BOOM! jag trillar igen, helt oförstålite och mannen vänder sig om och frågar(tror jag, det kan vara inbillning) : kan du cykla? Jag ignorerar hans fråga och mumlar nån uräkt om att det verkar som om bromsen låser sig själv, då utbrister han : du kan ju inte bromsa samtidigt! Jag tider och märker samtidigt att styret är snett. Jag åtgärdar felet och cyklar skamsen därifrån med förhoppningar om att aldrig se mannen igen.
Det är nog snart dags för juju...

Jag har bestämt mig för att komma in i en hälsoperiod igen. Jag ska äta nyttigt, träna minst 3ggr i veckan, dricka vatten under dagen och sova minst 8 timmar per natt. Kort sagt få struktur. Det blir altså ingen mer pizza, inga hamburgare, halvfabrikat eller godis. Fast lite mörk eko-choklad kan få slinka ner då och då. 
Så nu är det officiellt. Jag välkommnar dinkel, fullkorn, avokado, bulgur, quinoa och annat nyttigt i mitt liv! 
Okej, mer seriöst, jag ska bli nyttigare. 

Det känns otroligt konstigt att åka "hem".  Är Högsby verkligen hemma för mig? Jag är ju inte där ofta alls. Det känns inte som hemma. Det lukatar annorlunda och mitt täcke är för tunnt.

Nästan ingenting har förändrats
trots det
är allt annorlunda

Lite bilder säger mycket

Så här ser det ut när set är städat på andra sidan av mitt rum


Frasse, han hoppade med viss hjälp in genom fönstret och hade myys med oss en kväll


Min dator i skolan


Så ser Tove ut på alla mina bilder


66kr. Jag <3 han i fruktståndet

Nu har det gått. Fast det är fortfarande extremt mycket kvar men jag nöjd.

Idag har varit en jobbig dag.

Igår natt hade jag en dröm. Jag var jagad och jag flydde. Precis när jag var i säkerhet blev jag kastad in i något annat igen och jag flydde, igen och igen.
Jag kan assosiera.

Jag antar att Fröjd var inne på rätt spår...

På årsdagen av 3 veckor där jag fick uppleva saker och träffa människor som jag då inte visste skulle göra ett stort avtryck i mitt liv.

Det har helt plötsligt slagit mig att jag flyttar om en månad. Om en månad kommer jag börja packa in mina skaer och jag kommer snart där efter att ta hand om mig själ. Det är ganska otroligt.

Jag märke just att den mest spelade låten på min dator är Botten Anna. Pinsamt värre...
Det är faktiskt inte jag!