Elins blogg - om Allting och Ingenting

Jag såg en tjej på bussen idag. Jag tror att jag sett henne förut. Samma blonda tjej i 11-års åldern omkringbärandes på ett blåsinstrumnt. Något bohemisk, eller det kanske är en förvrängning. bara för att jag inte har någon färg på kläderna idag utan går i svart och vitt behöver det ju inte betyda att färgklädda människor är bohemiska. Som sagt, jag har sett henne förut. Hon steg av vid samma hållplats som förra gången jag såg henne. Det jag stör mig på är att jag inte vet vilken hållplats hon går på vid. Jag är läskig....

Jag vet ju att ni sitter som på nålar så här kommer fortsättningen. Jo, jag är fortfarande öppen för förslag gällande handlingen eftersom ni har varit oerhört intresserade av det innan, INTE.

Han stirrade intensivt på telefonen. Borde han ringa? eller skulle han vänta på henne? Innan han hade funderat något mer på det hade han snabbt knappat in nummret på telefonen och hörde signalen i andra änden.
 - W&V ortopedklinik sjukgymnast Jenny Myrrén. Det lät snabbt och vant, han kunde knappt urskilja vad hon sa.
 - Hej Jenny, det är Jonas, från kafét. Skyndade han sig att lägga till.
 - Nämen hej. Är allt bra med dig?
 - Jo, alldeles utmärkt. Själv?
 - Bara bra tack.
Det blev en kort tystnad innan han fortsatte.
- Jag undrade bara om du hade lust att äta lunch med mig någon dag? Imorgon kanske?
Han märkte att hans röst var något ostadig och han harklade sig.
 - Det låter trevligt. Låt mig kolla min kalender. Häng kvar.
Han hörde hur hon lade ner luren och gick några steg.
 - Imorgon låter jätte bra. Var?
 - Jag tänkte mig Iva på långgantan. Det ligger ungefär hundra meter ifrån Maxi. Hittar du dit?
 - Jag tror det. Annars är det sånt som märks. Vi ses imorgon!
 - Ja. Hej då.
 - Hej.
Han lade tillbaka telefonen i sin laddare, drog ett djupt andetag och satte händerna på bakhuvudet. Ett leende spred sig i hans ansikte. Ett lyckligt leende som inte ville försvinna.

Det här är ett pågående projekt. Det betyder altså att jag är öppen för förslag. Det kommer inte att sätta hjärnspöken i mitt huvud utan jag kommer antagligen bara barmhärtigt dissa ditt förslag men vem vet.

 Hon satt på kontoret och tog fram den något skrynkliga, vita servetten ur sin handväska. Hon hade klottrat ner sitt mobil nummer på en servett, han hade följt hennes exempel. Hon studerade nummret noga. Hon blev överraskad av att hans handstil var så prydlig.
Nu satt hon här och funderade på om hon skulle ringa honom eller inte. Hon bestämde sig för det senare. Att ringa dagen efter skulle verka lite för desperat kanske. Nej, hon skulle minsann vänta tills han ringde.
Hon avslutade till sitt journalskrivande, tog sin jacka, sa hejdå till sina kollegor i förbifarten och promenerade till parkeringen.
Det var inte långt mellan hennes jobb och dagiset men när hon åkte på morgonen hade det regnat så hon hade tagit bilen. I vanliga fall uppmuntrade hon vardagsmotion, speciellt för sina patienter men hon antog att ingen lever som man lär.

Gruset knastrade under däcken när hon svängde upp på dagisets parkering. Hon gick med van steg mot porten på den stora tegelbyggnaden. Anja rusde mot henne så fort hon kom innanför dörren. Det var inte så att dottern inte trivdes på dagis, inte alls, men ofta brukade hon sitta och vänta i hallen på att hon skulle komma.
Jenny fick ofta dåligt samvete över det. Nästan alla barn hade redan blivit hämtade vid fyra tiden medan hon själv inte kunde komma ifrån jobbet förrens fem ibland sex. Hon hade funderat på att gå ner i tid men fick det inte att gå ihop ekonomiskt. De hade i alla fall frukosten tillsammans. På morgonen hade de verkligen tid att sitta ner och prata.
Idag var hon det sista barnet att bli hämtat. Både hon och Fröken var påklädda och klara. Imorgon, imorgon skulle hon vara här klockan halv 5 tänkte hon för sig själv medans Anja glatt pratade på om dagens händelser.

Han hade sett henne i hörnet vid fönstret på ett kafé. Han hade satt sig och trots att hon verkat kylig i början hade hon snabbt mjuknat och blivit så trevlig att hon glömt att presentera sig. Han hade frågat om hennes namn som visade sig vara Jenny Myrén och hon var sjukgymnast.
Jenny Myrén, han smakade på namnet. Det klädde henne. Hennes blonda hår var kortklippt fast med en lång lugg, frisyren såg väldigt modern ut men nu när han tänkte efter borde den vara ganska opraktisk med hennes yrke. Hon hade isblå ögon och en vältränad men ändå kvinnlig figur. Hon hade kvinnliga drag överhuvudtaget med höga kindben och långa slanka ben. Hon var riktigt snygg det rådde det inga tvivel om. Någon ring på hennes finger hade han inte sett heller.
Han var inte ute efter något förhållande, absolut inte. Inte heller någon engångs grej. På något sätt hade han bara känt sig dragen till henne. En impuls hade träffat honom och sagt; Gå fram och sätt dig hos henne, hon ser trevlig ut, det är rätt. Så hade han också gjort.
I början hade samtalet varit lite stelt men det flöt ganska snabbt på och de visade sig att de hade gemensamma intressen. De gillade friluftsliv och natur båda två. Skidåkning var en annan sak de hade gemensamt även om hon hade erkännt att det var ett par år sedan sist.
Hon hade föreslagit att de skulle träffas igen. Först hade han tvekat men sedan sagt ja. Som ny i stan behövde man vänner, för vem hade sagt att hon eller han för den delen ville något mer.
Jens var inte redo för ett förhållande. Han hade tänkt på det innan han flyttade och kommit fram till att det bästa vore om han kunde slå sig till ro innan han gav sig in i ett förhållande. Det skulle förstås vara om han verkligen kände sig redo. Tankarna började flyta iväg, han känd återigen den bekanta klumpen när han tänkte på det.
Han minndes det som igår, samtalet som vänt hanns liv uppochner.
Han hade precis avslutat sin lunch bestående av en mager kyckligsallad med dressing. Lite tomater låg kvar på talriken tillsammans med några ruccolablad när tandsköterskan Gunilla försiktigt hade knackat på dörren. Han hade bett henne att komma in och hon sa att han hade ett brådskande telefonsamtal på linje 2. Han hade sträckt sig mot telefonen i lunchrummet och sedan suttit helt tyst, inkapabelt till att prata.
Det var en läkare på universitetsjukhuset som ringde. Hans fru Lena hade varit med i en bilolycka och de ville att han skulle komma dit på en gång. Efter en stunds tystnad frågade han om hon levde men allt han fick till svar var att de arbetade med henne just nu och att borde komma till sjukhuset. Han frågade om barnet, hur var det med barnet? undrade han. Det hade blivit en liten stunds tystnad innan läkarn hade sagt, vilket barn?
Han hade svurit tyst för sig själv. De var ju för fan läkare, hur kunde de inte märkt att hon var gravid. Förvisso var hon bara i tionde veckan och inte varit hos barnmoskan än men ändå. Men det som oroade han mest var förstås Lenas tillstånd, skulle hon klara sig?
Han verkade inte få några klara svar av läkarn som hela tiden verkade be honom komma dit.
Jens minndes inte mycket av resan till sjukhuset men bilden från när han klev in på akuten var klar.
Det var ganska tomt i akutens väntsal. Han gick med snabba bestämda steg fram till luckan och kvinnan bakom öppnade snabbt. Med anfådd röst hade han sagt,
 - Mitt namn är Jens Karlsson min fru Lena Karlsson är här hon var med i en bilolycka. Det hade låtit så overkligt när han sagt orden. Han var fortfarande i chock och kunde inte riktigt acceptera det.
Kvinnan hade bett honom slå sig ner i väntrummet. Han gick med tunga steg mot en tom stol.Kvinnan hade bett honom slå sig ner i väntrummet. Han gick med tunga steg mot en tom stol och satte sig ner.
Det tog säkert bara 10 minuter innan en sköterska ropade hans namn men det kändes som en evighet.
De gick längs en lång korridor och han visade in honom i ett samtalsrum.
Rummet var litet men fint inrett. Väggarna var i en milg grön ton och två beiga soffor stod mittemot varandra i mitten av rummet. På ett soffbord stod en låda med näsdukar och precis när han noterat det knackade det på dörren.
In steg en man i 50års åldern. Han hade mörkt hår med vissa grå inslag. Tätt efter kom två läkare som han antog var AT-läkare. Han presenterade sig och fortsatte sedan,
 - Lena var med i en frontalkrock. En rattfull förare körde på fel sida av vägen och hon hade ingen chans att veja.
När hon kom hit var hon medvetslös och hade massiva inre blödningar. Vi arbetade med henne i timmar och  gjorde allt vi kunde men tyvärr kunde vi inte rädda henne.
 - NEJ! han hade rest på sig i en häftigt rörelse. Det här är inte sant! känslorna välde inom honom och tårarna rann ner för hans kinder. Han brydde sig inte.
Den kvinnliga AT-läkarn sträckte lådan med näsdukar mot honom. Han tog en och tårkade tårarna samtidigt som han satte sig ner igen. Läkarn fortsatte,
 - Barnet dog antagligen direkt i kraschen och Lena kände ingen smärta och ingen rädsla eftersom hon varit medvetslös hela tiden.
Jens kände sig illamående. Det var inte så här det skulle bli. De skulle ju få ett barn och de kollade ju på hus. Han kände kväljningarna och han hann bara vända sig mot papperskorgen brevid innan hela lunchen kom upp.
Senare hade han fått komma in och se Lenas kropp. Hon låg där så fridfull. Det såg nästan ut som att hon sov.
 - Ska du med eller? sa buss chauffören och tittade frågande på honom. Jens väcktes ur minnena med ett ryck och han klev på bussen. Bilden på Lena satt fortfarande fast på näthinnan när bussen rullade iväg.

Jenny tittade ut genom caféts stora fönster samtidigt som hon lyfte den vita koppen framför henne och tog en klunk av kaffet. Det var varmt och smakade beskt, alldeles för beskt för hennes smak men hon orkade inte bry sig. Det var första gången på länge hon hade haft tid att sitta ner på ett kafé och äta frukost. Jobbet hade varit stressigt och skilsmässan hade verkligen tärt på henne trots att det var över ett år sedan tänke hon fortfarande på hur livet skulle varit om de fortfarande varit gifta. Förvisso var de fortfarande vänner men om de inte hade haft Anja skulle de antagligen inte pratat med varanda alls. Anja, hon var verkligen höjdpunkten i hennes liv,  den lilla 5 åriga solen som aldrig slutade skina. Snart skulle hon hämta henne hos Mats. Det hade hon gjort många gånger förr och varje gång var det samma sak. Hon ringde på dörrklockan och Anja kom rusande in i hennes famn. När hon satt där på kafét kunde hon nästan känna hennes doft och blonda lockar mot huden. Mats och hon brukade byta några artighetsfraser för att sedan säga hejdå och se varandra om två veckor. Varannan helg var hon där och hon stortrivdes i den stora villan. Mats och hans nya sambo Diana brukade ofta hitta på extra roliga saker med Anja. En gång hade de åkt till Gotland över helgen eller så brukade de bada i den nya simhallen. Anja kom ofta hem och berättade om äventyren pappa och Diana tagit med henne ut på men Jenny var inte avundssjuk på allt de gjorde tillsammans. Hon var ju inte hos Mats så ofta och Anja såg Jennys lägenhet som hem. Hos pappa var hos pappa som hon brukade säga fast Jennys lilla 3:a, det var hemma det.
Jenny tog en stor tugga av räksmörgåsen och kände smaken av räkor, dill och majonäs i gommen. Hennes dagdrömmar avbröts av en främlings klara stämma.
 - Hej, är det upptaget här? sa han samtidigt som han gjorde en gest med handen mot den tomma stolen mittemot hennes.
Hon tvekade men kafét var så litet så det skulle vara lätt att upptäcka om platsen inte var upptagen. Dessutom måste han ha varit frestad av hennes sällskap eftersom det bara satt ett pensionärspar tre bord ifrån hennes. Annars var det helt tomt.
 - Nej, det är ledigt. Hon märkte att hennes röst lät något irriterad och skyndade sig därför att le innan hon fortsatte,
 - Slå dig ner bara. Hon log igen. Leendet var stelt och ansträngde sig för att dölja irritationen över denna främmande man som förstöde hennens frukost med sin blotta närvaro.
Han log mot henne. Ett vänligt leende men bländvita, jämna tänder. Hans hår var brunt, något solblekt, antagligen efter sommarens solbad och aningen rufsigt fast ändå välvårdat. Han var klädd i en ljusblå pikétröja och ett par slitna mörka jeans.
 - Jens. Han sträckte fram handen och hon tog den. Han fortsatte,
 - Jag är ny i stan. Flyttade hit nu i helgen. Jag är från Linköping.
Egentligen hade hon ingen större lust att inleda ett samtal med främlingen som förstört hennes frukost men på något konstigt vi kände hon sig dragen till honom, han kanske till och med flörtade lite med henne.
 - Vad för dig hit då? Familj? Semester? Jobb?
 - Det sista. Jag är tandläkare.
Det förklarade det snygga leendet tänkte Jenny och hon funderade på att säga det högt men han fortsatte,
 - Det verkar som en trevlig stad. Förvisso har jag ju inte sett så mycket av den men det jag har sett är otroligt härligt. Han log igen. Jenny kände sig generad när hon mötte hans varma blick, så generad att hon var tvungen att vika undan men blicken. Kinderna blev röda och varma.
 - Jo, det är väldigt fint här. Hon kände hur det hettade mer.
 - Vad jobbar du med?


Fortsättning följer...