Elins blogg - om Allting och Ingenting

mm... typ, halva min tå typ sover typ.

Idag har varit en kalldusch. En känsla av iskallt vatten som sköljer över hela kroppen, av grovt salt som hamnar i sedan länge glömda sår. Frusna fötter som är lika frusna trots att de nyss gått på glödande kol. Sinnen lika stela som marmor, solida men vittrar sönder förr eller senare. Ögon lika djupa som hålet som du grävde till Kina. Öron med proppar som medför dövhet. Nu är det länge sedan vi såg solen.

"som en glasbit i en vattenpöl som frös"

Jag tänkte att jag ska ge min syn på årets jul eftersom jag nyligen fått reda på att min släkt numera har tillgång till min blogg. Och inte ett spår har de mage att lämna efter sig när de tittar in. Ack, min blogg är inte den litterära fristad den en gång var men jag klagar inte. Absolut inte.

Inför varje jul inbillar man sig att den förra eller någon innan har varit fantastisk, sådär helt perfekt, fast egentligen var det ju inte så. Att alla var glada, nöjda och för en kväll hyfsat bekymmersfria, men så var inte fallet, egentligen. Jag inbillar mig att det alltid var snö på julafton och att ingen var arg eller ledsen, allt var helt enkelt perfekt. Sanningen är annorlunda.

Julen -07 har faktiskt fått mig att undra, var det är den perfekta julen? Blir det bättre än såhär? Har det här varit den perfekta julen? För att ni bloggläsare utanför min närmaste släkt ska förstå kanske jag ska förklara kvällens händelseförlopp.

Vi börjar med sedvanligt glöggmingel och en efterföljande otroligt god julmiddag. Min faster överträffar sig själv varje år. Här inträffar det första interna familjeskämtet. Jag tänker inte tala om det eftersom jag inte vill hänga ut mina kära släktingar i min blogg, speciellt när jag vet att de läser. Kvällen fortsätter med vanligt catching-up talk. Det är trots alls ganska lång tid sedan jag såg endel. Det märktes. De kändes äldre. Jag både känner mig och är äldre. Jag fick också träffa Anna första gången, min kusins dåvarande flickvän. Jag återkommer till den biten.

Sen kommer vi till den eviga hopplösa frågan. Vem ska vara tomte? Jag och mina syskon fick frågan, vi passade över den tillvarandra i oändlighet. Det slutade med att min kära far fick vara årets jultomte. Något överdriven och något blind men han var i alla fall en tomte. Det är klart att vi måste ha en tomte i år. Det var ett tag sedan me nu har vi ju Alice som faktiskt måste få växa upp med tomte. Hon har blivit så stor, över 1,5 år, tiden går.

När alla julklappar var utdelade återstod bara en. En platt ask som Anna blev beådrad att öppna direkt. Där i, skrivet i chocklad, ligger ett frieri. Jag har aldrig sett en tjejs ögon tindra, böokstavligt tindra, så mycket i hela mitt liv. Allt som återstod var självklart ett ja. Så då kanske jag har ett bröllopp att se fram emot till nästa år. (jag vill också lägga till en parantes, vilket ni ser att jag har gjort, så att ni förstår varför jag skrev dåvarande flickvän, jag ville ju inte avslöja allt och säga nuvarande fästmö.)

Efter kaffe med dopp var det dags att återvända hem till Högsby. Med syrran och pappa som lekledare blev det en lyckad kväll. Det fanns skratt, tävlingsinstinkt och lagom mycket : faan, kan du inte ens sätta ihop en kinderäggsleksak utan instruktioner?
Men min har ju massor av delar, och tydligen kan den spruta vatten också. Det fick allt tyst på honom.

Det efterföljdes av paketöppning fler lekar och mer nötande av interna familjeskämt bland annat innehållande schackspelande. Jag tror att det var den minsta pakethögen någonsin i år. Den krymper med åren. Det är kvalitet, inte kvantitet som räknas. För att vara ytterligar mer klyshig vill jag lägga till att julen inte hadlar om paket. *hrm *hrm*. Men så är det faktiskt, spelar det längre någon roll?

Då återkommer jag till mitt "tema" i det här inlägget, var det här "the best chrismas EVER"? Jag vet inte. Finns det något som är perfekt? Det ända jag kan säga är att jag har ont i kinderna av att le av glädje, känner mig fatalt övergödd (kan det bero på min mycket högs sittande kjol måntro?) och jag känner mig lycklig över situationen just nu, precis innan julaftonens slut. Det finns inget som är perfekt, det finns bara såhär.

Ja, då var de tre första dagarna avklarade  och det kunde gått värre. Jag har i alla fall inte haft sönder något och det värsta misstaget jag gjort är väl att inte låsa upp nödutgången. Annars är allt bra försutom att mina fötter känns som om de snart kommer att gå sönder och jag måste shamponera håret minst tre gånger för att få bort matlukten. De har dock god mat fast jag börjar tröttna, speciellt på sushi. Hur ska detta gå?

och första dagen på jobbet.
Härligt...

Elin har fått jobb. Elin ska tjäna pengar.

Jag såg en tjej på bussen idag. Jag tror att jag sett henne förut. Samma blonda tjej i 11-års åldern omkringbärandes på ett blåsinstrumnt. Något bohemisk, eller det kanske är en förvrängning. bara för att jag inte har någon färg på kläderna idag utan går i svart och vitt behöver det ju inte betyda att färgklädda människor är bohemiska. Som sagt, jag har sett henne förut. Hon steg av vid samma hållplats som förra gången jag såg henne. Det jag stör mig på är att jag inte vet vilken hållplats hon går på vid. Jag är läskig....

Jag sitter i bilen, var 2,5 timmar försenade men på väg ner till Lund. Det började med att vi åkte tillbaka. Tillbaka till samtiden var ju inte med så det var bara att åka tillbaka. Fast vi lyckades att köra ner till Höör på 2,5 timmar, inte illa. Efter att vi fyllt på energidepåerna där bar det av i lugnare takt till Lund. Vi var sena men det var ingen fara. Vi ville ju ändå inte stå längst fram, skrika, hoppa, klappa och svettas.
De drar igång med lite låtar från den nya plattan, publiken jublar men det är inte förrna Hagnesta Hill låtarna spelas som de trogna fansen går igång. Kevlarsjäl, musik non stop och revolt III. Sedan kommer pojken med hålet i handen som en joker, dock uppskattad bonus.
Det bästa av allt är dock att fansen vet att när jocke säger att han spelar sista låten, ensamast i Sverige, vet vi att det inte är slut. Vi vet att de kommer tillbaka efter ivrigt stampande, klappande och ropande. Och där finner jag mig själv längst fram, ivrigt klappande och ropande, jag vill vara här, jag vet att det inte är slut. Bandet går på scen och drar av fler låtar men när 747 spelas och vi står på golvet med glittrande ögon och låten är slut vet vi, vi vet att det inte är slut. Sami kastar vattenflaskor igen och min syster får värdens största bula kan hon i alla fall skryta med att hon fick den av Sami men han går iskallt vidare med sin öl. När bandet sedan kommer ut på scenen igen och introt spelas vet vi, att slutet är nära. Mannen i den vita hatten, alla kan texten, alla sjunger med. Vi får höra två verser som vi inte har hört innan och Jocke varnar oss för att alkohol och cigaretter är farligt. Alla skrattar hjärtligt och lite sorgset för nu är det slut. Och alla vet det.