Elins blogg - om Allting och Ingenting

Jag sitter i bilen, var 2,5 timmar försenade men på väg ner till Lund. Det började med att vi åkte tillbaka. Tillbaka till samtiden var ju inte med så det var bara att åka tillbaka. Fast vi lyckades att köra ner till Höör på 2,5 timmar, inte illa. Efter att vi fyllt på energidepåerna där bar det av i lugnare takt till Lund. Vi var sena men det var ingen fara. Vi ville ju ändå inte stå längst fram, skrika, hoppa, klappa och svettas.
De drar igång med lite låtar från den nya plattan, publiken jublar men det är inte förrna Hagnesta Hill låtarna spelas som de trogna fansen går igång. Kevlarsjäl, musik non stop och revolt III. Sedan kommer pojken med hålet i handen som en joker, dock uppskattad bonus.
Det bästa av allt är dock att fansen vet att när jocke säger att han spelar sista låten, ensamast i Sverige, vet vi att det inte är slut. Vi vet att de kommer tillbaka efter ivrigt stampande, klappande och ropande. Och där finner jag mig själv längst fram, ivrigt klappande och ropande, jag vill vara här, jag vet att det inte är slut. Bandet går på scen och drar av fler låtar men när 747 spelas och vi står på golvet med glittrande ögon och låten är slut vet vi, vi vet att det inte är slut. Sami kastar vattenflaskor igen och min syster får värdens största bula kan hon i alla fall skryta med att hon fick den av Sami men han går iskallt vidare med sin öl. När bandet sedan kommer ut på scenen igen och introt spelas vet vi, att slutet är nära. Mannen i den vita hatten, alla kan texten, alla sjunger med. Vi får höra två verser som vi inte har hört innan och Jocke varnar oss för att alkohol och cigaretter är farligt. Alla skrattar hjärtligt och lite sorgset för nu är det slut. Och alla vet det.