Elins blogg - om Allting och Ingenting

Jenny tittade ut genom caféts stora fönster samtidigt som hon lyfte den vita koppen framför henne och tog en klunk av kaffet. Det var varmt och smakade beskt, alldeles för beskt för hennes smak men hon orkade inte bry sig. Det var första gången på länge hon hade haft tid att sitta ner på ett kafé och äta frukost. Jobbet hade varit stressigt och skilsmässan hade verkligen tärt på henne trots att det var över ett år sedan tänke hon fortfarande på hur livet skulle varit om de fortfarande varit gifta. Förvisso var de fortfarande vänner men om de inte hade haft Anja skulle de antagligen inte pratat med varanda alls. Anja, hon var verkligen höjdpunkten i hennes liv,  den lilla 5 åriga solen som aldrig slutade skina. Snart skulle hon hämta henne hos Mats. Det hade hon gjort många gånger förr och varje gång var det samma sak. Hon ringde på dörrklockan och Anja kom rusande in i hennes famn. När hon satt där på kafét kunde hon nästan känna hennes doft och blonda lockar mot huden. Mats och hon brukade byta några artighetsfraser för att sedan säga hejdå och se varandra om två veckor. Varannan helg var hon där och hon stortrivdes i den stora villan. Mats och hans nya sambo Diana brukade ofta hitta på extra roliga saker med Anja. En gång hade de åkt till Gotland över helgen eller så brukade de bada i den nya simhallen. Anja kom ofta hem och berättade om äventyren pappa och Diana tagit med henne ut på men Jenny var inte avundssjuk på allt de gjorde tillsammans. Hon var ju inte hos Mats så ofta och Anja såg Jennys lägenhet som hem. Hos pappa var hos pappa som hon brukade säga fast Jennys lilla 3:a, det var hemma det.
Jenny tog en stor tugga av räksmörgåsen och kände smaken av räkor, dill och majonäs i gommen. Hennes dagdrömmar avbröts av en främlings klara stämma.
 - Hej, är det upptaget här? sa han samtidigt som han gjorde en gest med handen mot den tomma stolen mittemot hennes.
Hon tvekade men kafét var så litet så det skulle vara lätt att upptäcka om platsen inte var upptagen. Dessutom måste han ha varit frestad av hennes sällskap eftersom det bara satt ett pensionärspar tre bord ifrån hennes. Annars var det helt tomt.
 - Nej, det är ledigt. Hon märkte att hennes röst lät något irriterad och skyndade sig därför att le innan hon fortsatte,
 - Slå dig ner bara. Hon log igen. Leendet var stelt och ansträngde sig för att dölja irritationen över denna främmande man som förstöde hennens frukost med sin blotta närvaro.
Han log mot henne. Ett vänligt leende men bländvita, jämna tänder. Hans hår var brunt, något solblekt, antagligen efter sommarens solbad och aningen rufsigt fast ändå välvårdat. Han var klädd i en ljusblå pikétröja och ett par slitna mörka jeans.
 - Jens. Han sträckte fram handen och hon tog den. Han fortsatte,
 - Jag är ny i stan. Flyttade hit nu i helgen. Jag är från Linköping.
Egentligen hade hon ingen större lust att inleda ett samtal med främlingen som förstört hennes frukost men på något konstigt vi kände hon sig dragen till honom, han kanske till och med flörtade lite med henne.
 - Vad för dig hit då? Familj? Semester? Jobb?
 - Det sista. Jag är tandläkare.
Det förklarade det snygga leendet tänkte Jenny och hon funderade på att säga det högt men han fortsatte,
 - Det verkar som en trevlig stad. Förvisso har jag ju inte sett så mycket av den men det jag har sett är otroligt härligt. Han log igen. Jenny kände sig generad när hon mötte hans varma blick, så generad att hon var tvungen att vika undan men blicken. Kinderna blev röda och varma.
 - Jo, det är väldigt fint här. Hon kände hur det hettade mer.
 - Vad jobbar du med?


Fortsättning följer...