Elins blogg - om Allting och Ingenting

Han hade sett henne i hörnet vid fönstret på ett kafé. Han hade satt sig och trots att hon verkat kylig i början hade hon snabbt mjuknat och blivit så trevlig att hon glömt att presentera sig. Han hade frågat om hennes namn som visade sig vara Jenny Myrén och hon var sjukgymnast.
Jenny Myrén, han smakade på namnet. Det klädde henne. Hennes blonda hår var kortklippt fast med en lång lugg, frisyren såg väldigt modern ut men nu när han tänkte efter borde den vara ganska opraktisk med hennes yrke. Hon hade isblå ögon och en vältränad men ändå kvinnlig figur. Hon hade kvinnliga drag överhuvudtaget med höga kindben och långa slanka ben. Hon var riktigt snygg det rådde det inga tvivel om. Någon ring på hennes finger hade han inte sett heller.
Han var inte ute efter något förhållande, absolut inte. Inte heller någon engångs grej. På något sätt hade han bara känt sig dragen till henne. En impuls hade träffat honom och sagt; Gå fram och sätt dig hos henne, hon ser trevlig ut, det är rätt. Så hade han också gjort.
I början hade samtalet varit lite stelt men det flöt ganska snabbt på och de visade sig att de hade gemensamma intressen. De gillade friluftsliv och natur båda två. Skidåkning var en annan sak de hade gemensamt även om hon hade erkännt att det var ett par år sedan sist.
Hon hade föreslagit att de skulle träffas igen. Först hade han tvekat men sedan sagt ja. Som ny i stan behövde man vänner, för vem hade sagt att hon eller han för den delen ville något mer.
Jens var inte redo för ett förhållande. Han hade tänkt på det innan han flyttade och kommit fram till att det bästa vore om han kunde slå sig till ro innan han gav sig in i ett förhållande. Det skulle förstås vara om han verkligen kände sig redo. Tankarna började flyta iväg, han känd återigen den bekanta klumpen när han tänkte på det.
Han minndes det som igår, samtalet som vänt hanns liv uppochner.
Han hade precis avslutat sin lunch bestående av en mager kyckligsallad med dressing. Lite tomater låg kvar på talriken tillsammans med några ruccolablad när tandsköterskan Gunilla försiktigt hade knackat på dörren. Han hade bett henne att komma in och hon sa att han hade ett brådskande telefonsamtal på linje 2. Han hade sträckt sig mot telefonen i lunchrummet och sedan suttit helt tyst, inkapabelt till att prata.
Det var en läkare på universitetsjukhuset som ringde. Hans fru Lena hade varit med i en bilolycka och de ville att han skulle komma dit på en gång. Efter en stunds tystnad frågade han om hon levde men allt han fick till svar var att de arbetade med henne just nu och att borde komma till sjukhuset. Han frågade om barnet, hur var det med barnet? undrade han. Det hade blivit en liten stunds tystnad innan läkarn hade sagt, vilket barn?
Han hade svurit tyst för sig själv. De var ju för fan läkare, hur kunde de inte märkt att hon var gravid. Förvisso var hon bara i tionde veckan och inte varit hos barnmoskan än men ändå. Men det som oroade han mest var förstås Lenas tillstånd, skulle hon klara sig?
Han verkade inte få några klara svar av läkarn som hela tiden verkade be honom komma dit.
Jens minndes inte mycket av resan till sjukhuset men bilden från när han klev in på akuten var klar.
Det var ganska tomt i akutens väntsal. Han gick med snabba bestämda steg fram till luckan och kvinnan bakom öppnade snabbt. Med anfådd röst hade han sagt,
 - Mitt namn är Jens Karlsson min fru Lena Karlsson är här hon var med i en bilolycka. Det hade låtit så overkligt när han sagt orden. Han var fortfarande i chock och kunde inte riktigt acceptera det.
Kvinnan hade bett honom slå sig ner i väntrummet. Han gick med tunga steg mot en tom stol.Kvinnan hade bett honom slå sig ner i väntrummet. Han gick med tunga steg mot en tom stol och satte sig ner.
Det tog säkert bara 10 minuter innan en sköterska ropade hans namn men det kändes som en evighet.
De gick längs en lång korridor och han visade in honom i ett samtalsrum.
Rummet var litet men fint inrett. Väggarna var i en milg grön ton och två beiga soffor stod mittemot varandra i mitten av rummet. På ett soffbord stod en låda med näsdukar och precis när han noterat det knackade det på dörren.
In steg en man i 50års åldern. Han hade mörkt hår med vissa grå inslag. Tätt efter kom två läkare som han antog var AT-läkare. Han presenterade sig och fortsatte sedan,
 - Lena var med i en frontalkrock. En rattfull förare körde på fel sida av vägen och hon hade ingen chans att veja.
När hon kom hit var hon medvetslös och hade massiva inre blödningar. Vi arbetade med henne i timmar och  gjorde allt vi kunde men tyvärr kunde vi inte rädda henne.
 - NEJ! han hade rest på sig i en häftigt rörelse. Det här är inte sant! känslorna välde inom honom och tårarna rann ner för hans kinder. Han brydde sig inte.
Den kvinnliga AT-läkarn sträckte lådan med näsdukar mot honom. Han tog en och tårkade tårarna samtidigt som han satte sig ner igen. Läkarn fortsatte,
 - Barnet dog antagligen direkt i kraschen och Lena kände ingen smärta och ingen rädsla eftersom hon varit medvetslös hela tiden.
Jens kände sig illamående. Det var inte så här det skulle bli. De skulle ju få ett barn och de kollade ju på hus. Han kände kväljningarna och han hann bara vända sig mot papperskorgen brevid innan hela lunchen kom upp.
Senare hade han fått komma in och se Lenas kropp. Hon låg där så fridfull. Det såg nästan ut som att hon sov.
 - Ska du med eller? sa buss chauffören och tittade frågande på honom. Jens väcktes ur minnena med ett ryck och han klev på bussen. Bilden på Lena satt fortfarande fast på näthinnan när bussen rullade iväg.