Del 3
Det här är ett pågående projekt. Det betyder altså att jag är öppen för förslag. Det kommer inte att sätta hjärnspöken i mitt huvud utan jag kommer antagligen bara barmhärtigt dissa ditt förslag men vem vet.
Hon satt på kontoret och tog fram den något skrynkliga, vita servetten ur sin handväska. Hon hade klottrat ner sitt mobil nummer på en servett, han hade följt hennes exempel. Hon studerade nummret noga. Hon blev överraskad av att hans handstil var så prydlig.
Nu satt hon här och funderade på om hon skulle ringa honom eller inte. Hon bestämde sig för det senare. Att ringa dagen efter skulle verka lite för desperat kanske. Nej, hon skulle minsann vänta tills han ringde.
Hon avslutade till sitt journalskrivande, tog sin jacka, sa hejdå till sina kollegor i förbifarten och promenerade till parkeringen.
Det var inte långt mellan hennes jobb och dagiset men när hon åkte på morgonen hade det regnat så hon hade tagit bilen. I vanliga fall uppmuntrade hon vardagsmotion, speciellt för sina patienter men hon antog att ingen lever som man lär.
Gruset knastrade under däcken när hon svängde upp på dagisets parkering. Hon gick med van steg mot porten på den stora tegelbyggnaden. Anja rusde mot henne så fort hon kom innanför dörren. Det var inte så att dottern inte trivdes på dagis, inte alls, men ofta brukade hon sitta och vänta i hallen på att hon skulle komma.
Jenny fick ofta dåligt samvete över det. Nästan alla barn hade redan blivit hämtade vid fyra tiden medan hon själv inte kunde komma ifrån jobbet förrens fem ibland sex. Hon hade funderat på att gå ner i tid men fick det inte att gå ihop ekonomiskt. De hade i alla fall frukosten tillsammans. På morgonen hade de verkligen tid att sitta ner och prata.
Idag var hon det sista barnet att bli hämtat. Både hon och Fröken var påklädda och klara. Imorgon, imorgon skulle hon vara här klockan halv 5 tänkte hon för sig själv medans Anja glatt pratade på om dagens händelser.
Hon satt på kontoret och tog fram den något skrynkliga, vita servetten ur sin handväska. Hon hade klottrat ner sitt mobil nummer på en servett, han hade följt hennes exempel. Hon studerade nummret noga. Hon blev överraskad av att hans handstil var så prydlig.
Nu satt hon här och funderade på om hon skulle ringa honom eller inte. Hon bestämde sig för det senare. Att ringa dagen efter skulle verka lite för desperat kanske. Nej, hon skulle minsann vänta tills han ringde.
Hon avslutade till sitt journalskrivande, tog sin jacka, sa hejdå till sina kollegor i förbifarten och promenerade till parkeringen.
Det var inte långt mellan hennes jobb och dagiset men när hon åkte på morgonen hade det regnat så hon hade tagit bilen. I vanliga fall uppmuntrade hon vardagsmotion, speciellt för sina patienter men hon antog att ingen lever som man lär.
Gruset knastrade under däcken när hon svängde upp på dagisets parkering. Hon gick med van steg mot porten på den stora tegelbyggnaden. Anja rusde mot henne så fort hon kom innanför dörren. Det var inte så att dottern inte trivdes på dagis, inte alls, men ofta brukade hon sitta och vänta i hallen på att hon skulle komma.
Jenny fick ofta dåligt samvete över det. Nästan alla barn hade redan blivit hämtade vid fyra tiden medan hon själv inte kunde komma ifrån jobbet förrens fem ibland sex. Hon hade funderat på att gå ner i tid men fick det inte att gå ihop ekonomiskt. De hade i alla fall frukosten tillsammans. På morgonen hade de verkligen tid att sitta ner och prata.
Idag var hon det sista barnet att bli hämtat. Både hon och Fröken var påklädda och klara. Imorgon, imorgon skulle hon vara här klockan halv 5 tänkte hon för sig själv medans Anja glatt pratade på om dagens händelser.
Kommentarer
Postat av: Andrea
Elin, hur var det nu? Hjärnspöken eller Järnspöken? ;D
Trackback