Elins blogg - om Allting och Ingenting

Är det änns ett ord?!?

Här duggar det minnsan inte tätt mellan inläggen. Jag skämms inte ens för det.

Fantastisk vecka i Åre är sedan längge avslutad. Tillbaka till verkligheten i Växjö.

Inläggen har inte precis duggat tätt på den senaste tiden. Som vanligt har jag ingen ordentlig ursäkt att komma med och därför kommer jag inte ens att försöka mig på att skriva en.

Nu sticker den här tjejen på välbehövlig skidsemester till Åre med världes bästa Annette.
see ya!

Vafan? Snöar det? Det har jag inte sett. Jag trodde att det var stora fluffiga bomulstussar som kom singlande ner från skyn. Det är min teori.

/Farbror Melker

Fick ikväll ett samtal från Astrid Lindgrens Värld, jag har fått jobb på Lottas kök! 36 timmar i veckan, 5 dagar i veckan, i minst 8 veckor. Det är jättebra och jag är jätteglad.Jag borde fira med något...

Visst är det underbart att vakna av sig själv? Att slippa bli väckt i djupsömnen áv en tjutande mobiltelefon, underbart, eller? Inte så jävla underbart när du vaknar klockan 7 varje morgon! Innan var jag inställd på det mer humana 8 men ack nej, jag ska vakna vid sju, klarvaken men tillräckligt trött för att sova 4 timmar till.


Underbart är kort

Idag och igår har det varit jättekallt på morgonen. Nu passar det sig minsann. Tillråga på allt fastnade en stor jävla mossklup på mitt cykelstöd dom var nästintill omöjlig att få bort. Nu är jag sur.

På blad på träden. På gräs mellan tårna. Vad jag längtar till sommaren.

Hur kommer det sig att jag aldrig kan vara nöjd som det är? När det är vinter vill jag ha sommar. När solen skiner vill jag promenera i en störtskur. Vid mysväder är det sista jag vill att krypa ner under täcket. Jag blir aldrig nöjd! Därmed inte sagt att jag är missnöjd. 

Hur skulle livet vara om man var nöjd hela tiden? Aldrig vilja ha någonting, aldrig längta eller önska eller drömma om något bättre. Nej usch och fy. Jag går hellre här och längtar efter sommaren. Trots att jag vet att jag kommer klaga på myggen, pengabristen, bakfyllan, regnet, engångsgrillarna, värmen, flip-flopsen och allt som hör sommaren till.

Jag drömmer hellre.
Om nutid.
Om dåtid.
Om framtid.

Tiden räcker inte till nu för tiden. Brutalt inkastad i verkligheten och när verkligheten väl hinner ikapp hinner jag inte med. Tidsbrist. Motivationsbrist. Jag borde vara motiverad, engagerad. Jag ville vara intellektuell, berest, belevad äckligt ung. Dagarna går. Kvällarna går. Nätterna går. Sömnbrist. Tiden går.

Det kallas chocktillstånd när tankar känns och skär som bitar av glas under linningnen. Omkörd av verkligheten. Jag var motiverad, egagerad. Jag var intellektuell, berest, belevad, äckligt ung.

Så länge fötterna bär
Så länge lungorna kan

Ja, vad är anledningen till at jag inte har bloggat på hela veckan? Nu när jag ställer mig själv frågan vet jag inte svaret. Men, jag har en ursäkt. Det borde ha gått jättebra att blogga. Det har hänt massor, trots att jag inte har gjort någonting.

Bättring utlovas?

all you can do is keep breathing...

Nu skulle jag ha rullats ned till operation.

Jag sitter här, hemma. Framför dator och har nyss ätit pizza. Med den konstigast känslan jag någonsin kännt.

Udda.

Hur hamnade jag här?

Dagen började med att när vi hittat rätt i Linköping fick reda på att jag skulle så dela rum. Kul. Jättekul. Efter bar det av för spirometri. Med snygg näsklämma och sittandes i en glaslåda skulle jag altså andas "normalt" genom ett rör i munnen samtidigt som en kvinna, likt en fölossningspeppare manade på mig att andas. Efter det var det dags för fotografering hos sjukhusfotografen. Träff med arbetsterapeut och sjukgymnastmöte stod på nästa plats på dagens schema. Vrålhungrig som jag var fick jag därefter lunch :) Sedan var det massor avdelningssköterskor som kom och presenterade sig. Ett kvickt besök hos en stressad narkosläkare hanns också med. Nu var det dags att gå till röntgen. Där togs vanliga röntgenbilder från alla möjliga håll och en CT.

Tillbaka på rummet satt jag och kollade på vänner. Min rumskompis kom dit och allt var allmänt chill. Efter nån timme kommer Peter, min läkare in. Han ber mig att följa med och säger att han har bra och dåliga nyheter.  Pulsen stiger.

I ett konstigt undersökningsrum med kokosnötter på väggarna får jag se mina röntgenbilder. De ser mycket bättre ut! Jag förstår inte! Han förstår inte! Tydligen har min krök minskat från runt 50 till straxt över 40 grader. Mätfel? Förbättring? Mystiska anledning. Det var ett faktum, jag behöver inte opereras imorgon. Tydligen är jag en av 5 på 15 år som det här har hänt. Toppen, innan var jag mulåsnan bland hästarna. Nu är jag zebran bland mulåsnorna och hästarna. Flera veckors förberednign borta på några få minuter. Overkligt.

Dessutom hade jag nått båck vid min ryggmärg enligt min MRT. Inget att oroa sig för nu men skulle ändå till neurokirurgen. Är inte livet trevligt när du just fått veta att du har två kärlmissbildningar i ditt centrala nervsystem.

Istället ville han träffa mig vid slutet på året för att röntgas i Linköping och se vad som har hänt. Progress --> operation. Annars följas jag bara upp ett par år till och jag slipper alltihop. Jobbigt att slippa idag. Skönt att slippa allt.

Udda. Konstigt. Underligt.

En mycket lång dag.

Idag när jag stod och väntade på bussen(jag kan tillägga att den var sen och det var minusgrader ute) gav en tant mig en komplimang om min mössa och sa att hon också jaft en sådan när hon var ung. Detta ledde till en interessant konversation om mode, resor och chanel-dräkter.

Är det inte kul att åka kollektivt?

Jag har en grej för polkagrisar. Jag har också en grej för gammaldagschokladkolor. Jag tycker helt enkelt att de är jättegoda. Chokladkolorna är helt enkelt supergoda. Polkagrisarna däremot kan jag associera, tidiga barndomsminnen, men från var?